...
Känslan av att bli stucken i hjärtat med en kniv,
allt jag trodde jag önskat mig, förvandlades till en äcklig sörja av hat.
Jag visste innan vad hat var, att inte kunna förlåta.
Att inte kunna släppa tanken av smärtan i bröstet.
Jag trodde att jag önskade mig tillhörighet, tillit och kärlek.
Men allt jag fick var en halvtimme av tårar.
Ännu en dörr smälld bakom ryggen.
Är det nu jag ska ha vant mig vid det här?
Van att bli sviken, blottad, naken och oälskad.
Van att folk blundar och går.
Går så fort dom bara kan, långt bort.
Jag har låtit så många dåliga saker bara hända i mitt liv.
Låtit dom pasera, låtit dom vända upp och ner på allt.
Lämnat allt i kaos.
Det är tungt att städa upp allt på egen hand.
Det kanske handlar om mig.
Det handlar om dig Jenny.
Det handlar om att kunna ta kritik, din kritik är rätt solklar:
- Bo inte med någon, kom inte någon för nära och trampa
inte på någons tår.Syns inte, hörs inte och för all del Finns inte!
Det handlar om att kunna läsa mellan raderna och höra sånt som inte sägs.
Förstå saker, som du inte förstår.
Det handlar om dig och ditt psykiskt instabila tillstånd.
Det kanske handlar om mig..
"Jag finns för dig".
'ÅT HELVETE' att du finns för mig!
Fan för dig, fan för att du släppte in mig.
Stanken sitter fortfarande kvar i huden efter alla ruttna lögner.
-"Glöm inte allt fint vi haft", som du så fint sa.
Glöm inte hur du spottade på mig när jag låg utslagen på marken.
Glöm inte hur lite du fanns då.
Glöm inte hur fult du har gjort det.
Kärlek är allt, men allt...
är inte kärlek.
.nny
