Han tänder en cigarett, svarar inte.





 

Just idag är jag faktiskt sjukt stolt över mej själv.
Inte för att jag gjort något speciellt, men jag är på god väg att göra nånting stort.
Ta tag i mitt liv.
Som en god vän sa, ett steg framåt är en början.
Jag tycker om mina vänner.

















Igår fick jag iaf ett överraskande besök av han-som-försvann. Och det var, överraskande.
Jag gillar inte att umgås med folk som bara ger upp, dom får flest chanser men tar inte vara på dom.
Det irriterar mej.
Jag tänkar på dom som kämpar med den chansen dom har. Som gör allt för att ta sej framåt.
Han är en sån, som irriterar mej. Som får mej att slå huvudet i väggen av frustration. FÖRSTÅ!
Men han förstår inte, skrattar bara bort det.
Han kanske har kämpat tillräckligt?


.nny


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0